Att bli cancersjuk, få influensa, vara psykiskt sjuk, råka ut för en olycka eller som jag lida av gamla skador som blivit
en sjukdom - artros. Jag skrev för någon dag sedan att jag inte borde gnälla, att det finns sådana som har det mycket värre än mig. Det är sant - men saken är, det går inte att jämföra olyckor och smärtor,
men vad man kan göra är att känna med, bry sig om och ibland kanske trösta personen som drabbats av något.
Det behöver inte alltid ha med ens hälsa att göra, det kan vara någon som har hjärtesorg, någon som mist jobbet eller hamnat i en olycklig ekonomisk situation..ja, det finns situationer som jag inte ens kan föreställa mig, men de som drabbas är alla värda kärlek, omsorg och vänskap.

Usch vad jag känner mig egoistisk. Jag är nästan femtio år, vad har jag för rätt att gnälla över ett ruttet knä när
unga människor som precis börjat sina liv dör på grund av den jävla cancern?

Hej igen!

Jag fortsätter där jag slutade igår innan tankarna började virra iväg.
Första gången jag skadade mitt knä var när jag var 18år. Mitt under ett
anfall så låser sig knät, det gjorde inte ont, bara en obehaglig känsla. Jag
haltar in till vår bänk och ber min tränare att han skall trycka ner knät för det
sitter fast..det gick inte, tror inte ens han försökte.
Vi åkte till doktorn, som sa att det är menisken och måste opereras! Ok!
På den tiden så gjorde man inte artoskopier, i allafall inte på mig, utan
ett litet snitt på insidan av knät och menisken plockades bort. Det jag kommer
ihåg av det är jag blev fruktansvärt dålig av morfinet och spydde som en kalv.
Kommer också ihåg att samma läkare 1 år senare opererade mig igen, fast då för
blindtarmen! Jag vet att jag tyckte det var konstigt att en ortoped även plockade ut
blindtarmar! Han sa att min blindtarm var lika värdelös som min menisk!!
Nu slår det mig, 30 år senare!! Han kanske inte var ortoped, utan specialist på
blindtarmar och annat... Han kanske gjorde fel med min menisk, och därmed
är skulden till att mitt knä blev svagare och senare fick massa andra skador.

Hej! 

Jag vet inte riktigt hur jag ska starta min berättelse. Min man tyckte jag skulle blogga om det kommande knäledsbytet eftersom det är det enda jag tänker på för tillfället. För att den som eventuellt läser detta ska kunna hänga med och kunna förstå mig och mina tankar så vill jag ändå berätta om mitt liv till det jag är nu.
Jag är  yngsta barnet av 5! 3 bröder och 1 syster.  Mina syskon är ganska många år äldre än jag, så jag växte ganska mycket upp som ensambarn, då mina äldre syskon levde vuxenliv när jag var barn och tonåring. Jag blev faster första gången då jag var fem år.  Min familj har alltid varit intresserad av idrott, både att utöva och att beskåda. Pappa hade spelat fotboll som ung och det gjorde en av mina bröder och jag med. Pappa hade dessutom varit elitåkare i skidor innan jag föddes, min syster var god skidåkare även hon. Även mina bröder har och är duktiga på att åka skidor för de har gjort det sen de kunde gå. Handboll var det bara jag som höll på med. Pappa var och tittade en gång, det var när jag var B-flicksspelare och just den matchen svor jag så mycket åt domaren och gjorde obscena tecken åt honom att jag blev avstängd. Jag fick inte ens vara kvar vid sidan av planen utan fick gå sätta på läktaren. Pappa visade tydligt att han inte ville att jag skulle sitta brevid honom. Senare sa han att han skämdes över mig! Han var aldrig mer och tittade på handboll. Jag tror att han inte gillade handboll som sport för när jag spelade fotboll så var han och tittade varje hemmamatch. Jag fortsätter att skriva mer en annan gång för mina tankar börjar fara runt och om jag skulle få ner det i skrift så skulle det bli alltför virrigt.