Hej Vänner, nu var det gjort äntligen..
Så här var det:
Jag fick duscha med Descutan tisdag kväll, onsdag morgon och onsdag kväll. Jag såg inte
klok ut, för mitt hår och Descutan är INTE en bra kombination, mina arbetskamrater skrattade
sig fördärvade och påstod att jag såg ut som ett penntroll.
Kunderna skrattade även de, men eftersom jag förvarnat
dem innan och förklarat orsaken så tror jag inte de brydde sig.
Dessutom sa en god vän till mig att penntroll är söta!

På onsdag eftermiddag ringde de från ortopeden och sa att jag skulle vara inne där kl 7.30,
Vara helt fastande fr kl 24.00 (innan hade de sagt att jag fick åtminstone dricka till två timmar innan).

På kvällen var jag kvar länge på jobbet eftersom jag behövde "avsluta" allt påbörjat
innan jag skulle vara sjukledig. När jag väl kom hem så hade min underbara familj gjort
tacos! Jättegott! La mig ganska tidigt, jag var jättetrött efter tre långa dagar på jobbet.
Kan tänka mig att nattsömnen blivit mer orolig om jag inte hade varit så in i döden trött.
Upp på torsdag morgon, lagom stingslig mot min familj, Magnus fick ett o annat oförtjänat
surpåhopp av mig. FÖRLÅT...
Han körde mig till Kungälvs sjukhus och jag gick upp till avdelning 3 där jag fick en säng och 

 operationskläder.  Sen började väntan.. tack o lov kom Yvonne, en go tjej från Kärna som också
skulle byta sitt knä o vi höll varandra sällskap!
Strax före 13.00 så var det dags..då började det pirra i magen.
Jag fick en spinalbedövning (ryggmärgsbedövning) och ganska snart hade jag ingen känsel i kroppen från
mellangärdet och neråt.  Jag rullades in i operationsrummet, massor av folk, helt plötsligt så tappade
jag blodtrycket och då rasslade det till..men mådde snart bättre igen.
Helt plötsligt så ser jag min vänstra fot uppe i luften hängandes i en sele..konstigt, ser doktorn, den
fantastiske Lennart Gustavsson, och jag frågar..vad gör ni..vi opererar för fullt sa han, o ditt knä
är väldigt slitet! Jag hade pratat  med narkossköterskan som var från Stora Höga så jag hade inte
hört något, men då..hörde jag ett ljud som jag förstod var en såg ville jag sova en stund, snabbt försvann jag 
drömmarnas värld och vaknade upp ganska snart igen. Operationen tog 48 minuter! Rekordtid!
 

Sista dagen med krokiga, äckliga, fula, onda knä börjar nu.

Jag har misshandlat mitt knä de senaste veckorna. Jag har gått
flera mil, stått i timmar, sprungit i trappor, gått i klackskor.
Så ont som det gör nu har det aldrig gjort tidigare.

Jag tror inte att det kommer vara som en mirakelupplevelse imorgon när jag
vaknar upp efter operation. Jag fattar att jag kommer ha skitont.

Det kommer ändå vara så värt att göra detta.

Ska bara klara av sista dagen på jobbet, mer knämisshandel, men
jag klarar det  



I

Jag har suttit och läst broschyren om knäledsbyten som jag fick då jag var på inskrivningen
på Kungälvs sjukhus.
Där står det att jag ska tvätta mig med Descutan tre gånger innan operationsdagen.
Descutan och jag är ingen lyckad kombination, jag blir helt torr, helt fnasig, håret blir
som svinto. Första gången jag ska duscha med Descutan är på tisdagkväll, m a o så måste
jag gå..torr, fnasig och osminkad hela onsdagen med håret som en svintoboll
då vi har ett gäng kunder på besök som jag ska hålla utbildning till. JAG VILL INTE!
Jag har inte varit utan smink "bland folk" sen jag var 15 år!
Vad kan hända om jag sminkar ögonen lite, om jag låter håret vara svintoboll och
resten av kroppen torr o fnasig? Jag kommer ju tvätta mig med Descutan ytterligare
två gånger till innan operation!

Har jag tänkt att, ska jag verkligen göra detta? Har tänkt negativa tankar och målat fan på väggen..
tänk om det misslyckas, tänk om min kropp INTE tål det konstgjorda knät! Tänk om, tänk om..

Men denna vecka har jag verkligen känt att det är rätt.
Jag har gått mycket, stått mycket och det har gjort så fruktansvärt ont.
Vid ett tillfälle i torsdagskväll på Arlanda så var jag på väg att bara stanna upp, skrika
och kräva att någon kör mig till den förb terminal 4, för jag kan inte gå ett enda steg till!

Naturligtvis så gjorde jag inte det, jag bet ihop och gick, joggade till gaten för att hinna i tid.
Fredagen var fruktansvärd, varje steg kändes som om en kniv vreds om i knät.

Igår var jag ute med jobbkompisar, vi bowlade..vilket också var en pärs..men har man roligt 
så är det lättare att förtränga smärtan..den känns idag, desto mer!

Om en vecka så kanske jag sitter här..o skriver att jag har en underbar smärta i knät,
en smärta som jag längtat efter, en smärta som jag vet är övergående, en smärta som
kommer att tyna bort och förhoppningsvis ALDRIG kommer tillbaka igen. 

Jag ser fram emot att kunna gå upp på morgonen, t ex en morgon som denna, så underbart
vacker, sätta på mig walkingskorna o ge mig ut och gå en promenad! 
  
Ha de gott vänner, njut av livet!

Mitt knä som ska bytas ut!

Nu börjar hinna med allt som jag har att göra före operationen-tiden!! Sjukt!
Eftersom jag inte har någon ANING om hur jag kommer att må, eller hur ont jag kommer
ha efter operationen så känns det som jag måste hinna med ALLT!
Det är ju inte så att jag  kommer dö den 15 mars, tvärtom, jag kommer få ett nytt
liv.
Men eftersom ALLA säger att jag mer eller mindre kommer vara hjälplös i flera månader
så måste jag hinna med att fixa allt här hemma och framförallt på jobbet!

Jobbet, ja...hur sjutton ska det gå när jag i princip aldrig är ledig. Tro inte att jag
klagar, jag har skapat mitt jobb, jag älskar mitt jobb,  det är jag som säger att jag kan göra
och det är jag som aldrig  kan säga nej.
I alla fall, innan operation ska jag styra upp att någon annan lagar mat till en provmatlagning som
jag inte hinner med, han som ska få göra det vet inte det ännu, men blir varse om det i veckan som kommer.

Sedan åker jag till Finland på torsdag för att ha lite utbildning för kunders kunder om västerhavsfisk och allt
gott som man kan göra av den. 
Tisdagen och onsdagen före operationen kommer kunder till oss och då är det fullt upp.  Jag tror det
är bra för mig att ha allt det här och lite till innan för att jag inte ska bli nervös eller orolig.

Idag var jag och blev inskriven för operation. Lite tokigt tycker jag, det är trots allt 2 veckor kvar till operation.
Jag insåg också att jag MÅSTE bli bättre på att läsa kallelser. När vi åkkte dit i morse så går jag
per automatik till ortopedmottagningen. DÄR FINNS INTE EN MÄNNISKA... hmm?? Ja, vi går till informationen och
får där veta att jag ska till INSKRIVNINGEN! Logiskt..ja, inte hos mig. Sagt o gjort, hissen upp till 6e våningen och till inskrivningen, där får jag veta att jag missat ytterligare en sak som hade stått i kallelsebrevet. Jag skulle ha varit
på lab först för att lämna blodprover. Då var det bara att åka ner igen. Lämnade några rör med blod och åkte upp igen.
Då fick jag komma in till syster Helena, som var en gullig tjej som berättade för mig om operationen.. sen fick jag
komma in till en undersköterska (förlåt, glömt namnet). Där var det EKG och blodtryck= jag var frisk!
Sen fick jag träffa en läkare, som tittade på mitt knä och lyssnade på hjärtat. Totalt onödigt läkarbesök! Tjejen=läkaren så ut som hon gått ut nian i våras, visste inte nåt om knäledsproteser. Hon hade som mål att börja jobba på en vårdcentral.. Tackolov är det inte hon som ska operera mig!
Sedan ner några våningar för att träffa narkosläkaren. Hon undrade om jag ville vara vaken under operationen..
HELL NO: ..tänk att höra då de drar i gång motorsågen som ska kapa mitt mitt ben..och sedan höra ljudet..när klingan  träffar mitt skelett. NEJ TACK..jag sover gärna!  
Efter detta var det dags att träffa sjukgymnast och arbetsterapeut som  pratade hur vilktigt det var att TRÄNA.
Gissa om jag ska!! Är så sjukt trött på att inte kunna göra nått för ett skitknä!
Halva dagen tillbringades på Kungälvs sjukhus! Gav det mig något? Absolut! Massa information!
Hejdå vänner..dags att sova, en ny dag i morgon!