Hej! 

Jag vet inte riktigt hur jag ska starta min berättelse. Min man tyckte jag skulle blogga om det kommande knäledsbytet eftersom det är det enda jag tänker på för tillfället. För att den som eventuellt läser detta ska kunna hänga med och kunna förstå mig och mina tankar så vill jag ändå berätta om mitt liv till det jag är nu.
Jag är  yngsta barnet av 5! 3 bröder och 1 syster.  Mina syskon är ganska många år äldre än jag, så jag växte ganska mycket upp som ensambarn, då mina äldre syskon levde vuxenliv när jag var barn och tonåring. Jag blev faster första gången då jag var fem år.  Min familj har alltid varit intresserad av idrott, både att utöva och att beskåda. Pappa hade spelat fotboll som ung och det gjorde en av mina bröder och jag med. Pappa hade dessutom varit elitåkare i skidor innan jag föddes, min syster var god skidåkare även hon. Även mina bröder har och är duktiga på att åka skidor för de har gjort det sen de kunde gå. Handboll var det bara jag som höll på med. Pappa var och tittade en gång, det var när jag var B-flicksspelare och just den matchen svor jag så mycket åt domaren och gjorde obscena tecken åt honom att jag blev avstängd. Jag fick inte ens vara kvar vid sidan av planen utan fick gå sätta på läktaren. Pappa visade tydligt att han inte ville att jag skulle sitta brevid honom. Senare sa han att han skämdes över mig! Han var aldrig mer och tittade på handboll. Jag tror att han inte gillade handboll som sport för när jag spelade fotboll så var han och tittade varje hemmamatch. Jag fortsätter att skriva mer en annan gång för mina tankar börjar fara runt och om jag skulle få ner det i skrift så skulle det bli alltför virrigt.