Usch vad jag känner mig egoistisk. Jag är nästan femtio år, vad har jag för rätt att gnälla över ett ruttet knä när
unga människor som precis börjat sina liv dör på grund av den jävla cancern?

Hej igen!

Jag fortsätter där jag slutade igår innan tankarna började virra iväg.
Första gången jag skadade mitt knä var när jag var 18år. Mitt under ett
anfall så låser sig knät, det gjorde inte ont, bara en obehaglig känsla. Jag
haltar in till vår bänk och ber min tränare att han skall trycka ner knät för det
sitter fast..det gick inte, tror inte ens han försökte.
Vi åkte till doktorn, som sa att det är menisken och måste opereras! Ok!
På den tiden så gjorde man inte artoskopier, i allafall inte på mig, utan
ett litet snitt på insidan av knät och menisken plockades bort. Det jag kommer
ihåg av det är jag blev fruktansvärt dålig av morfinet och spydde som en kalv.
Kommer också ihåg att samma läkare 1 år senare opererade mig igen, fast då för
blindtarmen! Jag vet att jag tyckte det var konstigt att en ortoped även plockade ut
blindtarmar! Han sa att min blindtarm var lika värdelös som min menisk!!
Nu slår det mig, 30 år senare!! Han kanske inte var ortoped, utan specialist på
blindtarmar och annat... Han kanske gjorde fel med min menisk, och därmed
är skulden till att mitt knä blev svagare och senare fick massa andra skador.